myloveforonedirection

”Pojkbandet One Direction har setts med två tjejer flera gånger under de senaste dagarna. Enligt några källor har de träffats på Milkshake City där Chloé Martins nu jobbar. Chloé är en av de två tjejerna som killarna har fått ögonen på, Karley Stone är den andra. Vi tror att Niall Horan, 18, har en liten sak för Chloé. Om ni ser på bilderna kan ni se hur de kramas och ler. Är det bara vi här på J-14, eller ser de inte förälskade ut? De andra i 1D vill inte ge oss något om detta. Så vi får helt enkelt vänta och se vad som kommer hända. Och ta det lugnt nu Directioners, om det hade varit ni i deras skor hade ni väl varit glada?”

Jag slängde tidningen i golvet och suckade. Jag måste medge att det är lite läskigt att de vet vad jag heter och att jag sommarjobbar på Milkshake City. Men ärligt? Jag har alltid, och kommer alltid att göra, hatat journalister. Jag vet inte varför, kanske för att de skriver en massa skit om folk som de inte känner. Eller för att de tror en massa saker som inte ens stämmer? Men som min pappa har sagt, det är vi som vet vad som är rätt eller fel. Så man ska inte tro på allt man läser. Jag hoppas bara att alla ”Directioners” tänker lika dant som min pappa. Men helt ärligt? Helt ärligt orkar jag inte bry mig, utan nu vill jag bara ha kul med fem av mina nya vänner.

”Såg vad de hade skrivit i J-14, sorry för det.. x” Nialls sms påverkade mitt humör. Han ska väl inte behöva säga förlåt för något sådant? På tal om sms, ja! Jag har fått deras nummer, och nej jag tänker inte fan-girla. Okej kanske lite, ni skulle ha sett mig när jag och Karley kom hem från middagen igår. Alltså, hon blev nog lite rädd för mig. Haha.

”Så länge vi vet vad som är sant, skit i dem. Jag vill bara ha kul med er! De kan tro vad de vill, ha en bra dag! x” svarade jag och skickade det. Idag skulle dem på en intervju. Som jag hade sagt innan gillar jag inte att stå i rampljuset 24/7. Men om jag inte kan vara vänner med ett par killar som jag verkligen vill vara vänner med. Skiter jag i rampljuset. Jag får väl ta att jag är i tidningar, för jag tror inte att J-14 kommer vara de ända som kommer lägga sin näsa i blöt hos ett par helt vanliga killars liv.
Nu när jag tänker efter är jag nog rätt komplicerad. I ena sekunden kan jag hata något, i andra kan jag älska det bara för att jag vill att alla ska ha det bra. Men vad? That’s me, take me as i am or leave me.

“Gumman, det är mat!” ropade mamma. Jag gick ifrån mitt rum och in till köket. Vårt hus var inte jättestort, men tillräckligt stort till mig, min mamma och pappa. Jag har faktiskt en bror. Men han är i Irak, eller var det Iran? Han är i alla fall soldat, mamma blev förkrossad när hon fick reda på att han skulle ut i krig. Det blev jag med, förkrossad alltså. Att ens tjugoårige bror åker ut till krig. Det var jobbigt, men han kommer klara det. Han är stark. Men jag saknar honom, han har varit borta i ett halvår nu, vi har inte kunnat prata med honom. De säger att det är för jobbigt för både oss och honom, så vi har inte gjort det.
”Vad blir det till mat?” frågade jag mamma. Hon vände sig om med en stor lasagne i famnen. ”Mums!” sa jag och flinade. Pappa skrattade åt mig. ”Det ser ut som om du inte har ätit på flera år fast det bara var några timmar sedan!” han skrattade och jag himlade med ögonen.

---

Denna delen blev oroligt kort, förlåt för det! Men jag kände att ett mellan kapitel var nödvändigt!
Anledningen till att ingen del kom igår var för att jag höll på med designen, jag vill att den ska bli bra, så ja... :)
Kommentera nu!
Kram Nelly. ♥